Oväntad vänskap
Hejhej! Här ligger vi och njuter av titeln Hurtigheten Itself. Den förvärvades när vi imorse klev upp i ottan, drack lite snabbkaffe och gav oss ut i -25 grader och snöfall. För att promenera i 40 minuter till ett buddhistiskt tempel på andra sidan stan. Vi kom, vi såg, vi fotade. Anledningen till ottan var att vi hört att munkarna är mest aktiva då. Det var dom! Jätteglada var dom också. Templet var sjukt fridfullt och hyste några hundra halvtama duvor vilket var fett.
När vi gått tillbaka var ju tanken att vi skulle åka upp i bergen och rida hästisar. Men vår kära vän Hälsan hade då övergett oss och det kändes inte jättevärt att uppleva superkyla på 1600 meters höjd för att sedan dras med att Sara har lunginflammation några veckor framöver.
Istället åt vi bland annat lunch på världens sämsta restaurang. Både Ellen och Stina beställde dumpling soup. Ellen fick en skål med en helt okej soppa, Stina fick fem minuter senare en som innehöll något helt annat. Typ varm mjölk med salt och ris och lite dumplings. Haha.
När vi skulle betala fattade mongoliska servitrisen ingenting och fick ta hjälp av en annan gäst med lite engelskaskills. Visade sig sedan att den gästen var en rissnebo sedan tre år tillbaka. Jaha, se där. Tio minuter senare satt vi i ett förråd till hennes familjs livsmedelaffär och serverades läckerheter. Öl, aloe vera-dryck, kaffe, nötter, snacks och mandariner smaskade vi i oss medan hon på knackig svenska förklarade att Thomas Larsson var hennes största kärlek. Hennes bror agerade artig, om än lite hetsig, servitör. Så artig att när man druckit en millimeter dryck (utan att överdriva) ständigt fyllde på mer. Efter bugningar och kyssar i pannan lämnade vi damen och den hetsiga brodern bakom oss. Trodde vi. Nu ringer hon som en galning och vi blir lite illa till mods. Hehe. Tur att vi lämnar landet imorgon. Peking närmar sig.
Puss och kram från oss!
